Hur uppstår välstånd?

Berättelsen om välstånd är en berättelse om arbete och handel. Enkelt uttryckt kan man säga att välstånd uppstod när vi började byta grejer med varandra. Jag hade 10 höns som värpte 50 ägg i veckan. Så många ägg behövde jag inte. Däremot behövde jag potatis, vilket du hade mer än vad du behövde. Så vi träffades och bytte med varandra. Mitt välstånd ökade, ditt välstånd ökade. Vi fick det båda bättre.

Men hur mycket potatis ville jag ha för ett ägg? Och hur mycket potatis var du beredd att byta för ett ägg? Vi fick förhandla och komma överens. Ett marknadspris uppstod. Jag fick sällan riktigt så mycket potatis jag ville ha för ett ägg, och du fick ofta betala lite mer potatis för ett ägg än vad du ville. Men på det hela taget var vi ganska nöjda. Innan hade jag bara ägg, nu hade jag både ägg och potatis.

Under de mörka månaderna på året var det ont om ägg, då steg marknadspriset på ägg. Under de ljusa månaderna värpte hönsen fler ägg och marknadspriset föll tillbaka. När skörden av potatis slog fel steg marknadspriset. När allt fler runtomkring började odla potatis sjönk marknadspriset.

Så småningom upptäckte vi att vi ville byta ägg och potatis mot andra varor. Jag ville även ha mjöl, kryddor och ost. Du ville ha sill, tjära och läder. Eftersom det var opraktiskt att vandra långa sträckor för att leta efter andra som också ville byta började vi komma överens om en speciell plats där vi kunde träffas var sjunde dag som solen gick upp. Vi valde en vacker plats, en upphöjd platå med utsikt över havet. Var sjunde dag som solen steg upp över havet träffades vi där och bytte grejer med varandra.

Allteftersom åren gick spreds ryktet om att man kunde byta sina varor mot andra varor på denna plats. En marknad växte fram. Små fiskebåtar lade till vid sandstranden nedanför marknadsfältet på morgonen och fiskare gick uppför slänten för att byta sill mot potatis och mjöl. Hantverkare red in på hästar på stigen uppe intill fältet och bytte slipade knivar mot läder, tjära och tyger. Bönder rullade in vagnar med spannmål och bytte till sig verktyg. Jägare kom med djurhudar och viltkött. Välståndet spirade.

Allteftersom marknaden växte började folk slå läger intill för att slippa resa så mycket och kunna byta grejer med varandra lite oftare. Fiskare upptäckte att det fanns en naturhamn intill marknadsplatsen där det var lätt att dra upp båtarna. Ett fiskeläge, en hamn och en marknadsplats växte fram. Det relativa välståndet mellan olika människor på det lilla fiskeläget började skilja sig åt, men det absoluta välståndet för gruppen var mycket större än innan de började byta grejer med varandra.

Några var starka och skickliga på att bygga hus och båtar, andra var äventyrliga och modiga och gav sig allt längre ut på havet för att fiska, några var händiga och tillverkade skor, jaktvapen och slitstarka kläder, andra var finurliga och uppfinningsrika och upptäckte att sillen höll längre om man saltade den.

När människorna på det lilla fiskeläget slet och arbetade och bytte varor och tjänster med varandra spirade välståndet.

Några av dessa enkla fiskelägen växte under århundraden och blev internationella sjöfartsstäder och stormakter som Venedig och Amsterdam där handel, kultur och välstånd blomstrade. Andra förblev små fiskelägen som Kivik, Vitemölla och Brantevik (just Brantevik hade dock en tid landets största handelsflotta).

Kiviks marknad (1948). Marknadsplatsen på platån mellan Kivik och Vitemölla med utsikt över havet har anor från innan medeltiden.

Så småningom upptäckte allt fler att det var otympligt och opraktiskt att transportera tunnor med tjära, stora högar med virke eller hästar och kor för att byta till sig ägg, kryddor och verktyg. Vad skulle man kunna använda istället? Ovanliga snäckor? Salt? Tobak? Några uppfann ett symboliskt betalningsmedel som man kunde ta med sig i en läderpåse. Vi hade nu pengar i form av mynt och plötsligt blev allting mycket enklare.

Men hur skulle vi garantera att mynten hade ett värde? Att ingen förfalskade dem? Och hur många mynt skulle man betala för en tunna med tjära? Vem skulle tillverka mynten? Ja, det är en annan berättelse, men den får vi ta en annan gång.

/Jonas Bernhardsson

Lästips:

Lämna en kommentar