Ordlista   | O-P |


A
 Ι  B  Ι  C  Ι  D  Ι  E  Ι  F  Ι  G-H  Ι  I-J  Ι  K-L  Ι  M-N  Ι  O-P  Ι  Q-R  Ι  S-T  Ι  U-Ö

 

O

Obligation

En obligation är ett lån, skuldförbindelse, ett värdepapper som kan köpas och säljas på obligationsmarknaden. En obligation löper med en fast kupongränta eller ger en liknande avkastning under en bestämd tid. Man brukar även säga att en obligation är ett räntepapper. Det finns två slags räntepapper: obligationer och diskonteringspapper.

Obligationer löper med en kupongränta medan diskonteringspapper ger innehavaren sin avkastning genom att lösas in för ett högre belopp än de emitterades till. Obligationer handlas på obligationsmarknaden, diskonteringspapper som till exempel statsskuldväxlar handlas på penningmarknaden. Obligationsmarknaden och penningmarknaden tillhör kreditmarknaden, det vill säga marknaden för lån.

Alla obligationer har tre viktiga egenskaper: löptid, nominellt värde och kupongränta. Obligationens nominella värde är det belopp som innehavaren får när lånet betalas tillbaka. Nominellt värde kallas även för paritetsvärde. Kupongränta (kupongen) är den procentsats av obligationens nominella värde som betalas ut till innehavaren en gång per år. Man säger att obligationen har en kupong på till exempel 5,25 procent. Löptid visar hur länge lånet gäller och talar om när lånet går ut och ska betalas tillbaka. Löptider kan variera mycket, vanligtvis ligger de i Sverige mellan 5 till 10 år. I USA finns det ett obligationslån som löper under 30 år. Det längsta obligationslånet i Sverige var från 1937 och löstes in 1997, det hade alltså en löptid på 60 år. Kupongräntan var 3 procent och betalades ut två gånger per år, februari och augusti.

Avkastningen på en obligation styrs av kupongräntan och priset på obligationen. Detta kallas för avkastningsränta, på engelska yield to maturity. En obligation med ett nominellt värde på 10 Mkr och en kupongränta på 5 procent ger samma avkastningsränta om obligationen står i sitt paritetsvärde, det vill säga 10 Mkr. Om obligationen istället handlas upp i pris på obligationsmarknaden till exempelvis 11 Mkr innebär det att avkastningsräntan nu blir 500 000 / 11 000 0000 = 4,5 procent. Avkastningsräntan har alltså gått ner jämfört med kupongräntan. På så sätt varierar avkastningsräntan beroende på hur obligationerna handlas på marknaden. Det är detta som styr vad som kallas marknadsräntan. Om obligationen handlas under sitt paritetsvärde handlas den med en rabatt (at a discount). Om den handlas över sitt paritetsvärde handlas den med en premie (at a premium).

När man pratar om marknadsränta brukar man prata om den långa och den korta räntan. Med den långa räntan avses oftast avkastningen på femåriga statsobligationer. Statsobligationer emitteras av riksgäldskontoret som sköter statens upplåning sedan 1983. Den korta räntan beräknas oftast som avkastningen på 3- eller 6-månaders statsskuldväxlar. Även SSVX emitteras av riksgäldskontoret. Staten lånar pengar av företag och av allmänheten genom att emittera statsobligationer och statsskuldväxlar.

Andra exempel på obligationer är företagsobligationer, bostadsobligationer och realränteobligationer. Företagsobligationer är räntebärande värdepapper som ges ut av företag som av olika anledningar inte vill eller kan låna kapital på den vanliga kapitalmarknaden. Företagsobligationer kan ge en ganska hög avkastning, ofta runt 5-10 procent och är inte lika riskfyllda som aktier, men mer riskfyllda än statsobligationer och statsskuldsväxlar. Bostadsobligationer emitteras av olika bostadsinstitut, till exempel statliga SSAB och Stadshypotek, mot säkerhet av pantbrev i fastighet. Realränteobligationer emitteras av riksgäldskontoret och garanterar en real avkastning. Avkastningsräntan uttrycks både som enkel ränta och effektiv ränta. En speciell obligationsmarknad dök upp i USA under 1980-talet, det var marknaden för så kallade skräpobligationer (junk bonds). Dessa obligationer hade dålig rating och hög risk med kunde i gengäld ge mycket hög avkastning. En udda obligation är den svenska premieobligationen där den årliga avkastningen lottas ut till innehavarna.

Risken med obligationer delas upp i fyra olika typer av risk: kreditrisk, likviditetsrisk, ränterisk och valutarisk. Kreditrisken är risken att emittenten inte klarar av sina åtaganden och ställer in räntebetalningarna. Olika internationella ratinginstitut, som Standard & Poor’s och Moody’s, gör löpande kreditvärdighetsbedömningar av företag och länder. Ju sämre rating desto sämre möjligheter har företaget att låna, och framför allt blir det dyrare. Banken som lånar ut kompenserar den högre kreditrisken med att ta en högre ränta. Likviditetsrisken anger vilka möjligheter en investerare har att sälja en obligation. När det finns dåligt med köpare löper innehavaren en likviditetsrisk. Den som investerar i en utländsk obligation löper dessutom en valutarisk. Har man investerat i en utländsk obligation vars land plötsligt devalverar tappar man en del av avkastningen. Risken att kurser och räntor ändras under tiden kallas ränterisk.

Oktroj

En bank måste ha ett speciellt tillstånd för att driva verksamhet. Det kallas oktroj och beviljas av regeringen och innebär att man accepterar en löpande tillsyn av Finansinspektionen.

OMX-index

Index med basdag 30 september 1986 och avser de 30 mest omsatta aktierna på Stockholms Fondbörs. Basdag den 31 december 1981. 

Option

En option är ett derivatinstrument, villket innebär att det finns en underliggande vara eller tillgång som styr prissättningen av optionen. Att handla med optioner innebär egentligen att handla med risk, man kan öka sin risk i en portfölj eller minska risken. Det innebär att man med hjälp av optioner kan tjäna pengar även på en stillastående och fallande börs.

En option ger innehavaren rätten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja en underliggande vara till ett i förväg bestämt pris (lösenpris) innan eller vid en bestämd tidpunkt. Utfärdaren (säljaren) av en option har skyldigheten att köpa eller sälja den underliggande varan.

De vanligaste optionerna är aktieoptioner som har en viss aktie som underliggande vara. Det kallas även för identitet. En indexoption har index, till exempel OMX-index, som underliggande vara. Optioner är vanligtvis av amerikansk eller europeisk typ. En amerikansk option kan användas för att köpa eller sälja den underliggande varan när som helst mellan optionens utfärdande och dess förfallodag. Motsatsen kallas europeisk option, som bara kan användas på förfallodagen. I Sverige är aktieoptioner är av amerikansk typ medan OMX-optioner är av europeisk typ.

Den dag då en option upphör att gälla kallas slutdag, månaden kallas för slutmånad. För aktieoptioner är slutdagen alltid tredje fredagen i slutmånaden. För OMX-optioner är det fjärde dagen i slutmånaden. Av optionens namn kan man utläsa vilken aktie som utgör den underliggande varan, slutår, slutmånad och lösenpris.

Till exempel, en aktieoption i Ericsson kan se ut så här: ERI16C100. Det läser man som: en köpoption i Ericsson med slutmånad/år mars 2016 och lösenkurs 100 kronor. Bokstäverna A till L anger slutmånaderna januari till december för köpoptioner. Bokstäverna M till X anger slutmånaderna för säljoptioner.

Minsta enhet som optioner handlas i är ett kontrakt. Ett kontrakt motsvarar 100 aktier. Detta kallas även för mängd. För att köpa optioner som motsvarar 1 000 aktier köper man alltså 10 kontrakt, vilket ibland kallas för ett block. Optionens lösenpris är den kurs som man har rätt att köpa eller sälja aktier till. Optionens löptid är den återstående tiden fram till slutdagen. Om optionens lösenpris är under aktiekursen på en köpoption säger man att optionen är in the money. Är aktiekursen långt över är optionen deep in the money. Är lösenkurs och aktiekurs samma är optionen at the money och om lösenkursen är över aktiekursen är optionen out of the money. Motsvarande gäller för en säljoption.

Optioner kan användas för att få en stor hävstång på insatt kapital. Till exempel, anta att Trelleborg handlas i 100 kronor och en köpoption med lösenpris 90 kronor kostar 10 kronor. Om man tror att aktien kommer att stiga kan man välja mellan att investera i aktien eller köpa köpoptioner. Om Trelleborg stiger med 10 kronor till 100 kronor ger det en avkastning på 10 / 100 = 10 procent om man äger aktien. Om aktien stiger till 100 kronor innebär det att optionen ökar till 20 kronor. Om man äger optionen ger det då en avkastning på 10 / 10 = 100 procent. En stor hävstång alltså. Risken utgörs av om aktien sjunker. Om aktien faller 10 kronor tappar aktieägaren endast 10 procent, medan optionsinnehavaren förlorar hela premien.

En option har fyra grundpositioner enligt följande:

  1. Att köpa en köpoption innebär att man köper rätten att få köpa en aktie till ett bestämt pris innan ett visst datum. Detta gör man om man tror att aktien kommer att stiga kraftigt. Vinstmöjligheterna är obegränsade. Risken för förlust är begränsad till optionspremien.
  2. Att sälja en köpoption innebär att man tar på sig skyldigheten att sälja en aktie till ett visst pris innan ett visst datum. Kallas även att ställa ut eller utfärda en option. Detta gör man om man tror att aktien kommer att ligga stilla eller sjunka. Vinstmöjligheterna är begränsade till premien för optionen. Risken för förlust är obegränsad.
  3. Att köpa en säljoption innebär att man köper rätten att få sälja en aktie till ett bestämt pris innan ett visst datum. Detta gör man om man tror att aktien kommer att sjunka kraftigt. Vinstmöjligheterna är nästan obegränsade (aktien kan falla till noll, men inte mer). Risk för förlust är begränsad till premien.
  4. Att sälja en säljoption innebär att man tar på sig skyldigheten att köpa en aktie till ett visst pris innan ett visst datum. Detta gör man om man tror att aktien kommer att ligga stilla eller stiga. Vinstmöjligheterna är begränsade till premien. Risken för förlust är nästan obegränsad (aktien kan falla till noll, men inte mer).

Utöver grundpositionerna finns det flera kombinerade positioner. Optioner kan vara standardiserade eller icke standardiserade (OTC-optioner). En standardiserad option har fast lösenpris och löptid samt kontraktsstorlek och handlas på en marknadsplats vars priser noteras löpande. Aktieoptioner är oftast standardiserade. Icke standardiserade optioner skräddarsys för att passa köparen eller säljaren.

Handeln med standardiserade optioner sker genom mäklare hos Stockholms Optionsmarknad Fondkommission AB. Äger man aktien när man utfärdar en köpoption är det ett täckt utfärdande. På engelska kallas det för covered call. Äger man den inte är det ett naket utfärdande, på engelska naked call.

Optioner är inget nytt, de introducerades i England på 1700-talet, men var sedan förbjudna på London Stock Exchange mellan 1734 till 1860. Handeln med standardiserade optioner anses ha startat på Chicago Board of Trade 1973 och senare på London-börsen 1978. Udda optioner kallas ibland för exotiska optioner, till exempel shout option och ladder option. Närbesläktat med optioner är warranter. 

Oscillator

Ett begrepp inom teknisk analys.  Oscillator bygger på tankarna om momentum och begreppet dök först upp 1935 i boken Profits in the Stock Market av H. M. Gartley. Oscillator är latin och betyder egentligen att svänga eller att pendla. Oscillator är ett samlingsnamn för de tekniska indikatorer som bygger på tanken att en aktie oscillerar, det vill säga pendlar mellan två extremlägen som brukar kallas överköpt och översåld.

Exempel på oscillatorer är momentum, ROC (Rate Of Change), oscillator, RSI (Relative Strength Index) och stochastics. Beräkningen av oscillator baseras på glidande medelvärden. Genom att subtrahera ett glidande medelvärde från dagskursen erhålls oscillator. Oftast används 10-dagars eller 20-dagars glidande medelvärde. Definitionen på momentum kan då se ut enligt följande:

   Oscillator = Dagskurs – 10-dagars glidande medelvärde

En variant av oscillator är pris-oscillator som istället för att subtrahera ett glidande medelvärde från dagskursen, subtraherar ett långt glidande medelvärde från ett kort glidande medelvärde. Vanligt förekommande är 10- och 20-dagars glidande medelvärde. Definitionen på momentum ser ut enligt följande:

   Pris-oscillator = 10-dagars glidande medelvärde – 20-dagars glidande medelvärde

Ju snabbare dagskursen rör sig ovanför eller under nolläget, desto mer momentum har aktien. Om kursen avviker extremt ovanför nolläget är aktien överköpt. Avviker den extremt under nolläget är den översåld.

 

P

Paritetsvärde

Det nominella värde som en obligation återbetalar till innehavaren på slutdagen.

Passiv förvaltning

Olika indexfonder, där förvaltaren investerar kapitalet i en aktieportfölj som motsvarar ett index, till exempel OMX Stockholm 30. Motsatsen är aktiv förvaltning.

PEG-tal

Ett nyckeltal för värdering av tillväxtföretag, från engelskans price/earnings/growth. Definieras som p/e-talet dividerat med företagets procentuella årliga vinsttillväxt. Till exempel, ett företag med ett p/e-tal på 12 och en tillväxt på 6 procent får ett PEG tal på 12 / 6 = 2,0. Ett företag med ett p/e-tal på 24 och en tillväxt på 20 procent får ett PEG-tal på 24 / 20 = 1,2. Ju lägre PEG-tal desto lägre värdering. Nyckeltalet bygger på den grundläggande tanken att ett tillväxtföretag motiverar en högre värdering i form av ett högre p/e-tal. 

P/e-tal

Ett mycket centralt nyckeltal inom företagsvärdering, från engelskans price/earnings. Nyckeltalet erhålls genom att aktiekursen divideras med vinsten per aktie. Ibland beräknas det för hela företaget som börsvärde dividerat med årets vinst. Till exempel, en aktie som har en vinst per aktie på 5 kronor och en aktiekurs på 75 kronor har ett p/e-tal på:

   75 / 5 = 15

P/e-talet visar hur många gånger årsvinsten som företaget värderas till. Ju lägre p/e-tal desto lägre värdering och tvärtom. Vinstbegreppet som vanligen används är årets nettoresultat. Ibland används även resultat efter finansiella poster med hänsyn taget till schablonskatt 28 procent (eller aktuell bolagsskatt). P/e-talet kallas ibland för vinstmultiplikator. P/e-talet redovisas för alla börsnoterade aktier i de flesta tidningar med ekonomisidor.

Historiskt sett har värderingen på svenska börsen pendlat mellan genomsnittliga p/e-tal på 8 till 15. Liknande värdering uppvisas i USA. Till exempel, det genomsnittliga p/e-talet för den amerikanska börsen mellan 1871 och 1996 var 13,7. Det finns statistik ända från 1802 vilken visar genomsnittliga p/e-tal mellan 12 och 16. Genomsnittet har alltså legat strax under 15 de senaste 100 till 200 åren beroende på vilket perspektiv man har och med reservation för tillförlitligheten i gammal statistik.

Med ett lite förenklat synsätt kan man då säga att företag som har ett p/e-tal som är lägre än 15 är undervärderade. Ligger p/e-talet över 15 så är de övervärderade. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Till exempel, ett företag som ökar sin vinst varje år förtjänar ett högre p/e-tal, medan ett företag som brottas med lönsamhetsproblem ska ha ett lägre p/e-tal. Ett bra sätt att använda p/e-talet är att se hur dyr en aktie är i förhållande till tillväxt. Detta kallas ofta för PEG-talet. Ju uthålligare tillväxt, desto högre p/e-tal går att försvara. Om marknadsräntan sjunker innebär det att högre p/e-tal kan motiveras då det sänker investerarnas avkastningskrav. Ett företag som delar ut större del av vinsten som utdelning till ägarna kan ha högre p/e-tal. Ett företag med låg risk kan ha högre p/e-tal.

För att motivera ett högre p/e-tal krävs alltså att något av följande kriterier uppfylls: 

  • Företaget uppvisar en högre tillväxt än genomsnittet
  • Företagets tillväxt förväntas vara längre än genomsnittet
  • Företaget delar ut en större del av resultatet än genomsnittet
  • Företagets risk är lägre än genomsnittet 
  • Marknadsräntan är lägre än det historiska genomsnittet

Ännu ett sätt att räkna ut ett motiverat p/e-tal är att koppla p/e-talet till företagets lönsamhet, mätt som räntabilitet (avkastning) på eget kapital. Då får man följande definition:

   P/e = (Re – g) / (Re x (k – g))

   där:

   Re = räntabilitet på eget kapital

   g = årlig tillväxt 

   k = avkastningskravet på eget kapital

Till exempel, anta att ett företag har en räntabilitet på eget kapital på 20 procent och en årlig tillväxt på 5 procent. Investerarens avkastningskrav är 10 procent. Motiverat p/e-tal kan då beräknas enligt följande:

   P/e = (0,2 – 0,05) / (0,2 x (0,1 – 0,05)) = 15

En av bristerna med p/e-talet är att det oftast baseras på den årets vinst, medan en investerare är mer intresserad av framtida vinster. En mer korrekt värdering av ett företag är kassaflödesmodellen. Men eftersom osäkerheten i antaganden som kassaflödesmodellen bygger på är så stora kan förenklade modeller ibland fungera lika bra. Ett vanligt sätt att använda p/e-talet på är att jämföra ett företags p/e-tal med branschsnittet. Detta kallas ofta relativvärdering. Läs mer i aktieskolan.

Phillipskurvan

Ett nationalekonomiskt begrepp som visar sambandet mellan inflation och sysselsättning. Ursprungligen baserad på en studie från 1861 till 1957. Studien publicerades 1958 och ansågs då vara en milstolpe inom nationalekonomisk forskning. I en enkel keynesiansk modell fanns antingen inflation eller arbetslöshet. Phillipskurvan visar hur arbetslöshet och inflation samverkar. Ju högre inflation, desto lägre arbetslöshet och tvärtom. Modellen har kritiserats, men överlevt.

Ponzi, Charles

Charles (Carlo) Ponzi var en spekulant i USA under 1920-talet som anses ha genomfört det första pyramidspelet på en finansiell marknad. Genom att starta ett slags bank där befintliga sparare fick en exceptionellt hög ränta från det kapital som nya sparare tillförde skapades en illusion av ett lönsamt erbjudande. Det fanns emellertid inga egna vinster i banken, utan modellen byggde på en ständig tillströmning av nya aktieägare. När banken kollapsade förlorade många människor sina livs besparingar.

Portföljteori, portföljvalsteori

Begreppet portföljteori lanserades 1952 då den 25-årige judiska doktoranden Harry Markowitz vid Chicagouniversitetet visade sambandet mellan risk och avkastning i en uppmärksammad artikel. Doktorsavhandlingen Portfolio Selection publicerades senare i Journal of Finance. Markowitz fick för denna upptäckt Nobelpriset 1990 tillsammans med William Sharpe och Merton Miller som hade vidareutvecklat Markowitz tankar i Capital Asset Pricing Model (CAPM).

Markowitz hävdade att en investerare inte kan förvänta sig få en högre avkastning än till exempel marknadsräntan eller bankräntan om han inte samtidigt är beredd att ta en större risk. Risken i en investering mäts med mått som statistiker och matematiker kallar för varians och standardavvikelse. Har avkastningen varierat kraftigt är variansen och standardavvikelsen stor och risken hög. Har kursen varit stabil är variansen och standardavvikelsen liten och risken låg. Det råder i finansvärlden stor enighet om att kopplingen mellan risk och avkastning är stark. 

Markowitz och Sharpe pekade på två slags risker med aktieplaceringar. Dels risker direkt kopplade till företagets verksamhet såsom affärsidé, management, produkter, konkurrens och marknad. Men även allmänna risker som har att göra med samhällsekonomin i stort, såsom konjunkturutveckling och marknadsränta.

Den första risken, företagsrisken, brukar kallas för osystematisk risk eller unik risk. Den andra risken som är förknippad med marknaden i stort kallas för systematisk risk eller marknadsrisk. Marknadsrisken anger hur aktien kan väntas röra sig i förhållande till hela aktiemarknaden. Markowitz och Sharpe hävdade att två tredjedelar av den totala risken är kopplad till den unika risken.

Så fort man ökar antalet aktier i portföljen avtar därför risken. Sambandet är exponentiellt. Detta kallas idag att man diversifierar sin aktieportfölj för att minska den unika risken. Marknadsrisken kan däremot aldrig elimineras. En aktieportfölj som består av samtliga aktier på marknaden innehåller ingen unik risk alls, utan bara marknadsrisk. Genom att investera i fonder vars innehav speglar index genom ett brett innehav av aktier, minimerar man följaktligen den unika risken, och därmed den totala risken i investeringen.

Marknadsrisken mäts med det betavärdet. Portföljteori kan alltså sammanfattas med sambandet mellan risk och avkastning. Man kan minska risken genom att diversifiera sin aktieportfölj. Köper man bara en aktie har man störst riskexponering. Köper man ytterligare en aktie har bolagsrisken halverats. Köper man ytterligare ett par aktier minskas bolagsrisken ännu mer. Helst bör portföljen bestå av 6-10 bolag, spridda på olika branscher. Kallas på engelska ofta för Modern Portfolio Theory. 

P/s-tal

Ett nyckeltal inom företagsvärdering, från engelskans price/sales. P/s-talet visar hur företagets omsättning värderas. Nyckeltalet erhålls genom att man dividerar aktiekursen med omsättning per aktie. Man kan även ta företagets börsvärde dividerat med omsättningen. Till exempel, ett företag som har en aktiekurs på 120 kronor och en omsättning per aktie på 100 kronor får ett p/s-tal på 120 / 100 = 1,2. Eller med andra ord, varje omsättningskrona värderas till 1,2 kronor.

Känner man till företagets vinstmarginalmål kan ett uppskattat p/e-tal härledas ur p/s-talet enligt följande definition:

   P/s-tal = Vinstmarginalmål x P/e-tal

Till exempel, anta ett företag håller på att göra en lyckad turn around. Omsättningen är 600 miljoner kronor och nettoresultatet är en förlust på 25 miljoner kronor. Vinstmarginalmålet efter skatt är fem procent. Jämförbara företag i branschen handlas på p/e-tal runt 15. En motiverat börsvärde kan då räknas ut på följande sätt:

   P/s-tal = 0,05 x 15 = 0,75

   Börsvärde = 0,75 x 600 = 450 Mkr

Nyckeltalet är speciellt användbart för att värdera företag som inte visar vinst, till exempel ett nystartat företag eller ett företag i en turn around-situation. Eftersom förlustföretag får negativa p/e-tal fungerar p/s-talet för en förenklad värdering. Kallas även EV/Sales (Enterprise Value/Sales).

 

↑ Tillbaka till toppen

↵ Tillbaka till start

Läs aktieskolan

Investeraren - Aktieskola

Läs också analysskolan

Investeraren - Analysskola

Läs också Fondskola

Fondskola - Investeraren

Boktips

©2017 Investeraren.se. All Rights Reserved. Producerad av OJ Form & Kommunikation.

Search